8-11-8

Undergången är över oss i obarmhärtigt majestät.

8-11-8

11-8-11

8-11-8

Ja, det är 081108 nu. Det innebär ett tal som börjar och slutar med evigheten. 8 alltså. Emellan så agerar 11 ett fängelse.

Så, dags att skapa.

För det är ju vi känsliga konstnärssjälar som kommer märka av denna start av undergången nu. ”Vanliga” människor kommer inte märka effekterna eller att undergången är inledd alls förrän om cirka 30-40 år.

Gäller att passa på att skapa och ägna dagen med liv och lust åt konsten. Och dans.

Annonser

Djävulens öga, biograf, piano och fika

Ikväll ska jag gå på bio. Electra (som ligger i Culturen) visar Bergmans ”Djävulens öga” vid ungefär 19.30. Käbi Laretei, som var gift med Bergman är gäst och kommer även berätta en del om I B. Dessutom blir det pianospelande av henne. Smygläste lite att hon var en av Estlands främsta pianister så det kan ju bli lite avant garde och bra.

Varför är då detta viktigt? Framförallt för att jag aldrig sett en B-film på biograf. Jag har endast sett ”Det sjunde inseglet” på TV och den tyckte jag om. Främst på grund av Max Von Sydow då han är en så bra skådespelare. Men det fanns andra bra delar, Nils Poppe överasskar i sin roll som gycklare och själva fotot är även det kvalitativt.

Om det finns andra skäl till att det är viktigt återstår att se, men jag ska nog ta en liten fika innan jag är på plats och filosofera lite.

Undrar vilket café som känns mest avant garde, konst, futurism samt pretientiöst när jag är på stan bara.

För övrigt är det 27 dagar kvar till att jordens undergång inträffar. Bokmärk 8 november 2008 och gör det mesta av den dagen är mitt råd.

The title

of this blog should really be more expressive to the content that will follow. But my content has a certain way of suddenly an sometimes abrubtly och vad som även kan verka helt i onödan förändras.

Sådärja, en rätt härlig introduktion till alla min läsande fans.

Till saken, som jag så ofta har svårt att hålla mig till. Särskilt vid den här tiden då jag borde lyssna på en helt annan låt. Borde. Och vanligen. För oftast lyssnar jag ju på 3 AM Eternal med The KLF denna tid på natten. Så icke denna gång. Av någon anledning så går just nu Type o Negative på repeat med en låt hos mig.

”Unsuccessfully Coping with the Natural Beauty of Infidelity”

Just det. Där kan vi börja snacka om en bra titel. Jag borde nog börja blogga mer om Type o Negative. Jag har trots allt två t-shirts som de är med på. Detta beror allra mest på att jag uppskattar omslagen till deras album. Jag ska någon gång definiera varför, men inte just nu. För tillfället är det mer aktuellt att diskutera t-shirts. Den ena t-shirten är en vanlig logga-tröja. Mer behöver inte sägas egentligen. Ni borde veta. Jag borde också veta, och orka beskriva mer. Men det gör jag inte. Orkar, alltså. Den andra t-shirten är skivan ”Bloody kisses” som t-shirt helt enkelt. Jag tänker inte beskriva den heller, mest för att jag i och för sig orkar men är för obstinat för att gå in på det. Båda är snygga t-shirts okej? Passar det inte så läs något annat. Jag spenderade just tre timmar med en bok och hade tänkt sova men blev pigg. Därav mitt bloggande. Lite kreativitets-utlopp i väntan på att jag ska ta mig samman och skriva mer dikter. Jag är ju trots allt en poet, ännu är det oklart hur pass ”äkta” sådan det rör sig om.

Jag vet vad ni tänker. ”Det här kommer att bli ett sådant där långt, jobbigt inlägg som dessutom har alldeles för jobbiga och långa stycken.” Och det är helt rätt. Lösningen är att ge ut min blogg som bok. I icke-limiterad upplaga. Något som kan ta oss ur den ekonomiska krisen helt klart. Och jag är ju anarkokapitalist och liberal, dessutom medlem i Moderaterna. Lita på mig, ge mig era pengar.

Åter till poesin då kanske. Eller det faktum att jag lyssnat på Type O ett dussin gånger nu känns det som. Rätt bra fart det, med tanke på att låten är nästan 13 minuter långt. Men det kanske bara känns så. Det är helt annorlunda med ”Blue room” av The Orb. Den kan jag lyssna på tjoget gånger i rad utan att upplevelsen förminskas. Och den är 40 minuter lång sådär. Lika lång tid som det tar för dig att läsa det här blogginlägget. Om detta nu är 40 minuter eller 40 minuter gånger 20 är väl din sak.

Nåväl.

I torsdags så klippte jag håret igen. För att vara snäll och egotrippad så lägger jag in en bild med resultatet. Beskrivning innebär att jag skaffat ännu mer ”undercut”. Tror det är en ny trend. (Ännu ett ekonomiskt tips, investerarnas mugg rinner snart över)

Ny frisyr

Ny frisyr

Det får nog bli en till bild.

Frisyr

Frisyr

Bilderna gör ju att detta inlägg blir ännu längre. Jag känner er glädje.

Annat som gjordes på torsdagen har jag nog förträngt. Eller så kan vi säga, för er skull, att jag inte orkar skriva om det.

På fredagen blev det intet dansande på krogens dansgolv, kan ni tänka er. Jag samlade krafter för lördagen i stället.

Som utlovat följer rapport om just lördagen här:

Det hela började med en tågresa till Stockholm. Var där runt 9, och tog först en fika. Då jag skaffat mobil-abonnemang så fungerade självklart inte min mobil så jag gick då rakt inte att få tag på. O nej. Men som tur är så visste jag att min personal shopper skulle dyka upp runt 10. Detta var mycket bra. För det innebar att jag ju kunde ta en rejäl morgonfika på café Bellman (Kulturen och konsten lämnar mig aldrig särskilt långt bakom). Det innebar dessutom att butikerna jag ville till hann öppna. Först så fick jag då se J som blondin, vilket var helt rätt. Om man inte ska på punkspelning med tillhörande moshpit. Kanske. Sedan blev det kebabdrömmar och fotografering.

Efter det började själva shoppingen. Shock blev första stoppet. Hade de dyra, onödiga kängor som jag ville ha? Inte då. Hade de annat som jag kunde slösa pengar på? Inget som passade mig. Pfffft. Jag är besviken. Jag är en konsument med pengar och vill göra av med dem.

Sedan blev det någon slags halv-galleria. Den var roande på sitt sätt, särskilt butiken som hade second hand-status men allt var svindyrt. Jag hittade en snygg stor stormhatt men priset gick inte för sig för min del. Det blev även så att min personal shopper prövade lite kläder, och fotografering följde. Jag tänker inte ge er några bilder av det era jävlar.

Sedan följde antingen C.U.M. eller Marrakech Bazaar. Mina minnesbilder är av olika skäl oklara. På C.U.M. hittade jag en ytterst snygg lack-jacka. Jag försökte även här hitta kängor men det blev ingen lycka med det. Men jag konsumerade ändå, och är helnöjd. Ännu ett komplement till min mundering i lack. 🙂

På Marrakech Bazaar hittades intet. Inte ens en skjorta jag sett där förut, då den inte längre fanns. :/

Vi försökte hitta kängor på sko-uno med. Och det fanns ett par som faktiskt var i det närmaste acceptabla. Men 3500 kändes lite väl i dyraste laget, som den socialist jag är. Jag menar, samhället borde ge mig dessa då det är rättvist. Alltså köptes de inte.

Tiden hade runnit iväg efter detta så det bar då av till min tv-inspelning. Den borde jag ju skriva om i ett nytt inlägg, då den kan vara lite spännande för andra. Men nehej du, går inte för sig.

Inspelningen gick ut på att jag och några andra som varit med i inslag fick vara med i publiken. Det var alltså en publikinspelning på gång. Men vi som då varit med förut fick en del korta frågor om vår medverkan vilka vi svarade för. En liten inflik är att en av karaktärerna i programmet görs av kände Västeråskonstnären Micke Reuter. Som även agerat DJ på fest där jag närvarat och dansat. Bara det liksom. Lokal färg. Jag tänker inte skriva om Västerås just nu dock, jag är fortfarande sur över Technostate-incidenten. Så det så.

Jag hade på mig följande kläder:

Lila ormskinnsjacka. Kan man säga. Fast det är ju inte ormskinn, men snyggt.

Lila ormskinnsjacka. Kan man säga. Fast det är ju inte ormskinn, men snyggt.

Har någon bra bild framifrån med, ska se om den infogas. Det beror lite på humör.

Förutom denna kreation så var det ett par cheap monday-byxor som liksom glänser vid rätt tillfälle. Tänk disco.

En av studiomännen benämnde mig som ”killen med synth-frilla”, och jag blev genast euforisk. Kändes som en korrekt benämning.

Ja, jag fick lite frågor om inslaget jag var med i och jag svarade kortfattat och antagligen även lite med kulturella och pretientiösa inslag. Vad gör man inte för konsten.

Detaljer går jag inte in på. Förutom att jag tycker mig ana en ciderflaska i närheten av mig på bilden. Eller är det öl? Jag är lite osäker.

Fick även frågan om man kunde tänka sig att vara publik 2 ggr till, de gjorde rätt många inspelningar per dag med publik för att vara effektiva. Jag avvek dock och tog mig till Stockholm central. Hann med en rejäl burgare på Burger King (Helt gratis reklam, väldigt socialistiskt) och sedan blev det avfärd med tåg.

Det visade sig när jag kom hem att herr Reuter var med på samma tåg, och vi skvallrade lite om tv-världen. Tänka sig.

Jag gör ett försök med en bild nu.

Således även en Tommy Hilfiger Demim t-shirt, tänka sig.

Således även en Tommy Hilfiger Demim t-shirt, tänka sig.

Foto av min personal shopper kan jag ju tillägga.

Det blev en ego-pic tagen av mig själv i studion med.

Det blev en ego-pic tagen av mig själv i studion med.

Ja, jag har lite smink på den bilden. Lagd av sminkös, lite puder sådär.

Nåväl, tåget kom fram, vi steg av och jag gick mot närmsta café och skrev lite poesi. Efter det bar det av mot bussar och så dök P, T och M upp. Tillsammans gav vi oss av till Konrad där det bjöds på Ministry of Sound. Och det kommer faktiskt avhandlas i ett eget inlägg.

Bara för att jag vill.

Funkadelic action and technostate warmup continues… part 2

Och så blev det lördag.

Först tog jag en tur till M som fyllde år. Eller, hon fyller år på onsdag. Min poäng är att det fanns gott om starkt kaffe och goda blåbärsmuffin. M’s karl M är duktig! Nu låter det som jag mest gick dit för kaffe och muffins men så illa är det inte. Länge sedan jag träffade M och ändå bor vi typ grannar. Nåja, det var kul iaf! Behövde absolut få lite energi då jag sov en fem timmar natten till lördag. M’s bror dök upp oxå, och jag insåg att jag såg honom på Bill & Bob dagen innan. Tihi.

Får styra att träffa M & M mer iaf.

Sedan smet jag hem och åt innan M och jag gick ner mot kulturbyn. Vi stötte på A-K och P och lite andra bekanta. Lyssnade på fantastisk musik på konserthuset… Fantastisk röst, helt otroligt.

Hängde lite i Växhuset med, såg diverse amerikanare (bilar) och folk. Rätt så fullt upp med kultur. Vi led inte för den. I alla fall inte jag.

Efter det så åkte jag mot Stockholm, se del tre!

Funkadelic action and technostate warmup continues… part 1

Så kan det alltså se ut när jag dansar utomhus. Bara så att ni kära läsare vet.

Fredag 19 september: Tog en tur till Sigurdsgatan 25 med S, J och K. Det var poetry slam. Jag gick själv till Cornetto bar först för att hämta inspiration och hade med mig ”Helvetets kretsar” av Justo Jorge Padrón. Mörk spansk poesi för den oinvigde, även om den har oväntade ljusa partier ibland. Ska läsa mer. Drack en dubbel espresso och åt kladdkaka med innan S ringde, de åt mitt emot nämligen.

Vi satt på Cornetto ett tag innan vi smet vidare mot Sigurdsgatan. K dök upp som beräknat. När vi väl var där råkade vi bli del av en jurygrupp oxå, tack vare K. Så det var jag, S och K. Poesin var varierad och spännande och jag led för konsten. Kände mig verkligen mentalt trött efter kvällen… Mina förväntningar på en poet var dock befogade, han var fantastisk och kom tvåa… Förresten var en syndikalist där och kikade med, sånt är alltid kul.

När vi avklarat poesin så gick jag själv mot Klubb Gecco och hoppades på bra house och trance. På vägen träffade jag hela gänget. (DVS technomänniskor.) De väntade på en taxi och skulle gå in sedan. Jag valde att gå in själv först, då väntan kan ta ett tag… Dessutom var klockan rätt sen så.

Det var tämligen folktomt inne på lokalen, men C var där. Hon har lite lillasyster-status för min del. Ja, hon känns som en lillasyster jag aldrig fick eller något sådant. Annars så var det som sagt rätt dålig anslutning. Men det var ett antal trevliga tjejer där och jag dansade loss så gott det nu gick. Det var uppskattat. Blev att jag lärde ut lite danssteg med. Jag hängde med tjejerna till Bill & Bob sedan då det inte direkt blev så mycket folk och musiken försämrades något…

Först så förirrade vi oss nästan till Pitchers men det var stängt. Så vi hamnade på Bill & Bob till slut som var målet. Jag har varit där en gång förut, med jobbet har jag för mig. Nå… Då var jag utomhus. Blev mest utomhus denna gång med då det var rejält varmt inne och dessutom riktigt fullt med folk. Rätt mycket folk utomhus med, men då vi var ett sällskap så gick det ju utan problem.

Det pratades och sedan promenerade jag hem var en kul kväll hur som helst!

Väntan.

Jag väntar. Och lyssnar på ”The KLF – The rites of MU.” Denna låt är egentligen en kortfilm, men jag lyssnar på ljudet. Och väntar. Jag har lyckats hitta ”Love trance” nu också, apropå The KLF. Kanske en av deras mest mytomspunna låtar. Många är historierna. Existerar den egentligen? Och i så fall hur? Och var? Och hur vet man att om man hör något som just påstås vara ”Love trance” är den version som finns? Om den finns? Det ska ju tydligen finnas en ”Love trance” på vinyl, men om det verkligen är KLF’s version eller inte debatteras friskt. Eller, ja det debatteras av riktigt insyltade fans av KLF och deras musik, och på en förvirrad nivå dessutom. Jag har försökt få reda på hur det ligger till genom diskografi, internetforum och allt möjligt. Det har inte gjort mig klokare. Men ändock, jag kan lyssna på en version av ”Love trance” som dessutom påstås vara av just ”The KLF.” Jag vet inte om det är rätt version, men jag blir ändå glad. Av själva tanken. Att det kanske ändå är rätt version…

Wicked game

”The music video for the song was directed by Herb Ritts and was a big MTV and VH1 hit; shot in black and white, it starred Isaak and Danish supermodel Helena Christensen rolling on the beach, embracing and whispering in each other’s ears. Another less-seen version of the ”Wicked Game” is directed by David Lynch and comprises scenes from the film Wild at Heart.”

Ni kan ju gissa vilken musikvideo som jag gillar bäst. Eller, det behöver ni inte. För det är givetvis den version som David Lynch regisserat. Chris Isaac och hans musiker sitter på ett hotellrum och spelar ”wicked game” och sedan är det scener ur filmen ”wild at heart” inklippt här och där.

Videon med Helena Christensen innebär att kvinnan springer omkring tämligen sensuellt och väldigt lättklädd plus att det är en hel del hångel med.

Jag är ju konstnärlig och kulturell så jag gillar ju David Lynchs version bättre. Och ändå är det ju så att H C är snygg, visst. Men jag lider för konsten. Och är bara attraherad av tjejer. Bäst att flika in det nu medan pride-andan lever kvar så det inte blir några missförstånd…

Rapport om månsken kommer senare, trött i hela kroppen fortfarande!