8-11-8

Undergången är över oss i obarmhärtigt majestät.

8-11-8

11-8-11

8-11-8

Ja, det är 081108 nu. Det innebär ett tal som börjar och slutar med evigheten. 8 alltså. Emellan så agerar 11 ett fängelse.

Så, dags att skapa.

För det är ju vi känsliga konstnärssjälar som kommer märka av denna start av undergången nu. ”Vanliga” människor kommer inte märka effekterna eller att undergången är inledd alls förrän om cirka 30-40 år.

Gäller att passa på att skapa och ägna dagen med liv och lust åt konsten. Och dans.

Annonser

Gold White Konrad Taj Mahal – Dekadens

Dekadensen är mitt ibland oss som det skall vara.

På fredagen så beslutades att det skulle ske krogvistelse med Hanna med Chipsen samt hennes väninna Elin. Planen var att bevista Pluto och deras ”Ego-fest”. Pffft. Vi undvek dock pga högt inträde. Det blev Konrad i stället, där vi var något för uppklädda. Men det har en charm i sig.

Klädsel:

H hade sin guldklänning, samt stövlar med klack. En klänning utan någon som helst antydan till fickor kan tilläggas. Mycket tilltalande.

E hade en svart kreation och något slags guldglänsande halsbandssmycke. Jag har svårt att definiera.

Båda damerna var snygga helt enkelt.

Jag hade vita sockar, vita skor, vita hängslen, vita byxor, vit skjorta, vit kavaj samt vit hatt. Förutom det hade jag plattat håret rejält.

Något nöjd sådär i vimlet.

Något nöjd sådär i vimlet.

Något av det första som händer är att två tjejer dyker upp. Den ena frågar om jag vill vara med på bild. Jag poserar. Sedan poserar jag med henne och hennes kompis fotograferar. Vad som händer sedan med detta känner jag inte till. Men det är rätt skoj. Resten av kvällen består av rejäl dans och diverse kända ansikten ses. En från festen i Sevalla samt hans bror. Och dessutom M som fixar ”A night of glory” den 24/10. Kommer jag vara där när det spelas olika former trance hela kvällen? Absolut. Han var imponerad av min stil och finns nu på min msn. Det har lett till en del intressanta situationer. Intet mer om det.

I övrigt trodde en kille att jag försökte vara clockwork orange. Jag hade då lämnat kavajen ett tag. Men i Clockwork orange har de svarta hängslen och svarta hattar. Inte helvitt som jag. Således fail.

Konversation:

Kille: ”Varför vit kostym?”

Jag: ”För att det blir svarta kläder i morgon.”

Och med det går vi raskt in på lördagens aktiviteter.

Lördagen innebar nämligen mer dekadens.

Först tog jag mig till S och J för att spela Settlers. De flyttar i början av november btw, jag ska assistera. J vann spelet, som vanligt ungefär.

Sedan åt jag mat, och drog på mig hårdrockskläder. Jag ville nämligen ta mig till den indiska rockrestaurangen Taj Mahal här i vårt vackra Västerås. Det skulle spela två band. Ett trash, och ett hardcore. Ena bandet var Dr Living dead och det andra var Undergång. Eh, ja. 60 kronor för trash och hardcore-rock. För jag är så metal.

Men jag kommer naturligtvis att berätta om min klädsel, det är ju metal och hetero.

En svart t-shirt med en kvinnlig demon på. En s.k. Sukkubus kan jag tänka mig, med Pentagram, elddetaljer och annat sånt där farligt ni vet. Som hårdrocksband hade på sina skivomslag i mitten av 80-talet om de hette W.A.S.P. eller bara var sådär mysigt smyg-gay med massa spandex och glam. (Jag tycker om sådant, samt sleaze. Färgerna. 🙂 )

Så hade jag en kortärmad svart evil denim-skjorta ovanpå denna t-shirt. De är någon slags fågel på baksidan. Vi kan leka att den är någon ondskefull korp eller något, bara för att bidra till min Ondska.

Till detta hade jag ett par rejält tighta svarta byxor, också evil denim. T-shirt samt byxor köptes nog på The Store som ej finns kvar i citygallerian. De bygger om den igen, med buller och bång. Skapar arbetstillfällen.

Ett par svarta skor hade jag också, med lite rött på sidorna. (J skulle uppskatta skorna)

Några ord om Taj Mahal. Det ser ut som ett skabbigt sunkhak på utsidan. Insidan är ännu mer ofräsch. På alla sätt. Mys. Men det är rock och trash och sleaze. Och att det var.

På övervåningen samlades diverse rockhjältar. En kille hade hår från 1983, tänk Joey Tempest möter Bon Jovi när de hade mest sprej. Och så för låga jeans och en blå jeans-jacka. Det var genomgående 80-talets kväll hos killarna. Och tjejerna. 80-talets pudelrock och sleaze i en finfin mix.

Nu låter det som jag ogillar detta. Skall poängteras att så inte är fallet. Alla är hängivna en specifik, trashig stil och håller den. Fint. Jag såg även en emo-pojke se förvirrad ut. Men inte lika förvirrad som mig, nehej du. Jag kände mig knappast metal.

Nu följer omdömen om banden.

Först spelade alltså Dr Living Dead. Killar med dödskallemasker som spelade ”trash” då. Allt lät likadant. Högt och skrikande sång som knappast hördes över gitarr och trum-mos. Allt var en gröt musikaliskt och det hela var sådär… Trash antar jag. Vad vet jag. Det var lite roligt att de hade masker dock. En del publiksnack förstod jag, annars var det vrål och skrik och gitarrer för hela baletten. Inte min grej. Men det var en hel del energi som smittade av sig, jag kände hur hela stämningen tryckte mig bakåt i lokalen på något vis. Det var mitt syntharhjärta som ville flytta på mig.

Andra bandet kallades Undergång. En grupp killar utan mask men med många tatueringar. Två sångare. Annars ingen skillnad musikaliskt. Lite mer vrål kan man säga. Och försök till snabbare gitarrspel. Röj. Mycket energi, jag trycktes bakåt mentalt igen. Mitt syntharhjärta protesterade.

Men det var en intressant upplevelse. Colan var billig. 20 kronor. Red bull som jag köpte en av kostade 30. Mindre än ölen.

Ja just ja. Undergång kastade ut vätska mot publik. Öl och sådant. Och folk sjöng med. I någon slags refräng antar jag. Jag är clueless.

Hm. Jag har sett en energisk moshpit i action nu oxå. Den var avspärrad framför scen med varningstejp fast på golvet. Och med ordet ”The Moshpit” i mitten. Bra med instruktioner sådär. Det bidde glaskross, folk som kastade sig på varandra, sångare som kastade sig in i publik, kaos och en massa knuffade. Jag stod på behörigt avstånd, tro mig. En pöbel som skrek och kastade sig än hit, än dit. Och det bidde dessutom en hel del vätska i området, av olika sorter.

Just ja. Någon slags crew bjöd Dr living dead på ”Ajax” då och då under spelningen. Grön vätska i en stor Ajax-flaska. Aldrig fel med lite tillbehör antar jag.

Hade man mer att tillägga? Jag såg några bekanta och talade med dem. Jag fick veta att jag var mer hiphop än metal. Så är fallet. På bussen hem dök jag oxå på bekanta och gjorde reklam för nästa fredags tjosan på Gecco Bar. Mer folk till techno-kväll med massa trance-musik således.

Slutet gott, allting gott kan man säga.

För övrigt har jag nu upplevt två band på samma dag på Taj Mahal. Upplevelse rikare.

Och så träffade jag några bekanta på Caféstugan innan min ingång till Taj. Jag köpte nämligen ett cigarettpaket med tuggummi i. Med namnet ”disco.” Det är alltså tuggummi, intet tobak. Barngodis. Mums.

Undergången närmar sig. Hell yeah.

Djävulens öga, biograf, piano och fika

Ikväll ska jag gå på bio. Electra (som ligger i Culturen) visar Bergmans ”Djävulens öga” vid ungefär 19.30. Käbi Laretei, som var gift med Bergman är gäst och kommer även berätta en del om I B. Dessutom blir det pianospelande av henne. Smygläste lite att hon var en av Estlands främsta pianister så det kan ju bli lite avant garde och bra.

Varför är då detta viktigt? Framförallt för att jag aldrig sett en B-film på biograf. Jag har endast sett ”Det sjunde inseglet” på TV och den tyckte jag om. Främst på grund av Max Von Sydow då han är en så bra skådespelare. Men det fanns andra bra delar, Nils Poppe överasskar i sin roll som gycklare och själva fotot är även det kvalitativt.

Om det finns andra skäl till att det är viktigt återstår att se, men jag ska nog ta en liten fika innan jag är på plats och filosofera lite.

Undrar vilket café som känns mest avant garde, konst, futurism samt pretientiöst när jag är på stan bara.

För övrigt är det 27 dagar kvar till att jordens undergång inträffar. Bokmärk 8 november 2008 och gör det mesta av den dagen är mitt råd.