Det där med att avvisa.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/de-som-vistas-har-illegalt-ska-avvisas_7938834.svd – Sverigedemokraternas representanter i Stockholm förnekar sig inte. Det där med Geneve-konventionen är tydligen inte så viktigt. Sedan kan ju faktiskt lagen som finns i Sverige nu tolkas olika hårt. Det är knappast en tillfällighet att många är upprörda av att polisen har mer ”handfasta” metoder och dessutom ägnar sig åt att undersöka personer med ”utländskt” utseende extra noga. En del av en protest och motstånd av detta är också en uppmaning till att mildra lagen eller uppmana till att inte tolka den strikt.

Annonser

Rytm.

Det får bli lite svenska här en sväng.

Just nu är det ett bra tillfälle att dels lyssna på Sisters of Mercy i mobilen men annars blir det en hel del synth/bitpop på svenska med utmärkta texter. Hittade en demo av Thermostatic via last.fm som jag just lyssnar sönder… Fast ändå inte. Det är en spröd, kvinnlig röst som sjunger som i Thermostatic annars. Men det blir på något sätt närmare när det är på svenska. Det berör. Just typisk synthpop från 80-talet och framåt speglar min tillvaro rätt bra. Dels den där depp-synthen; för humöret pendlar lite. Nu är det nog en förkylning på gång, hostar lite. Insluten i en bubbla, och då fungerar det också bra med synthpop. Givetvis. Satt i mig lite norsk iprenliknande tablett samt något slags lettisk anti-feber medel. Men, jag uppskattar feber på sitt sätt.

Åter till musiken. Givetvis så fungerar det alltid med Gary Numan, Depeche Mode, Erasure eller något liknande. Att DM ska släppa en ny platta är positivt, något som finns kvar…

Tror jag hittat igen en del här. Fattat några beslut, insett vilka vägar som bär åt rätt håll. Givetvis svamlar jag en aning, men det är som sig bör.

Jag har för en tid lämnat rädslan därhän, eller uppmärksammar den när den kryper sig på. The litany against fear, återigen. Men, har samlat mer mod och funnit en del som livar upp. ”Are friends electric” är ju ett lysande klubbnamn i min värld; och i en sån miljö känner jag mig ändå hemma. Det är så enkelt, men ändå så rätt. Det är synthpop och techno i en graffitti-målad lokal, med discoljus. Jag kanske inte känner någon som rör sig där, men musiken finns där. Det är en helt annan känsla än något stort, ljust och flådigt ställe. Inget emot sådana experiment heller, men just graffitti och discoljus och en del dunkel på det leder in mitt humör på det jag vill. Hitta musik jag tycker om, som livar upp och röra mig till den. Så enkelt är det ibland.

Definitivt en feber-sväng. Kan bli en del futurism.