Fika, piano, biograf och Djävulens öga

Nu följer en utvärdering av mina upplevelser.

Jag åkte buss till stan, sedan promenerade jag runt och ruvade på poesi och mystiscism.

Följande hade jag med mig:

En stycken mix-cd

Det okända och lifvets mystiska gåtor av Claude Flammarion – i ”bemyndigad öfversättning” av Paul Bore, utgiven 1900 på Hugo Gebers förlag men tydligen tryckt av Isaac Marcus boktr. aktiebolag.

En värld som svävar av Lars Järlestad (Se äldre inlägg)

Quisada om de tre portarna – en sufisk dokumentärdikt av Bo Gustavsson (Se äldre inlägg)

9 elegier av Elsa Grave (Se äldre inlägg)

Dessutom pass då jag från i morgon är identitetslös utan det. Det är en annan historia dock.

Först gick jag runt lite på stan och filosoferade, innan jag tog en tur till Italian bar. Jag åt någon slags macka med getost och sådant som var god. Det blev iskaffe av espresso till, eventuellt fanns det mjölk i. Men det var gott ändå, så jag behagade att strunta i min överkänslighet för laktos:iära produkter.

Jag läste lite elegier samt skrev poesi både för hand och SMS. Sedan gick jag vidare och mötte en socialdemokrat som arbetade på arbetsförmedlingen. Han fann mig påläst. Kan säga att jag har tämligen klara åsikter om hur jag kommer rösta om två år. Det finns dock taktiska val jag kan tänkas göra. För att skingra dim-molnen kan jag berätta att jag i riksdagsvalet kommer rösta på Moderaterna. Eventuellt taktikröstar jag på Kristdemokraterna, men det har jag å andra sidan sagt varje val och det har ännu inte hänt. För att förklara varför så kan jag säga att jag föredrar en borgerlig regering med KD än en minoritetsregering utan dem, kort sagt. Jag kan dock säga att jag inte sympatiserar med KD, men kan tänka mig att kompromissa med dem på riksplanet för landets bästa.

Men nu avviker jag från det kulturella avantgarde-ämnet som jag var inne på. Men jag blev lite störd av politiska spörsmål, så jag berättar om dem här med för att jag vill.

Jag tog mig sedan till biograf Electra. Som ligger i Culturen… Men jag skulle till Electra, märk väl. Väl där så fick jag veta att kvällens gäst (Käbi Laretei) var sjuk. Nåja, jag ville ju se filmen oavsett så jag steg in. Introduktionen blev i stället av någon slags chef som nämnde att K L blivit sjuk och att lunginflammation tydligen inte är att leka med när man är född 1922. Vad vet jag, jag är inte född då. Så inte heller han.

Sedan började filmen! Jarl Kulle var med, samt Bibi Andersson om jag inte minns fel. Samt Allan Edwall som demon, utmärkt spelat. A W hade en skön dos humor. Jarl Kulle gör sin Don Juan fullständigt fläckfritt. Poängteras i sammanhanget bör dock att hans karaktär befinner sig i helvetet i början och skickas till jorden av Djävulen för att ställa till ofog.

För andra gången överasskas jag dock av Nils Poppe. I det sjunde inseglet är han fullkomligt genial som gycklare. Här spelar han en aningslös kyrkoherde. Hans prestation är inte riktigt lika bra som i Sjunde inseglet, men så är hans roll också betydligt större. Dessutom så har han ingen Max Von Sydow som kan stötta honom i svåra partier. Detta fråntar dock inte hans insats som skådespelare. Han har humorn, replikerna görs bra och hans blick är sådär härligt aningslös. Om detta var naturligt för hans del vet jag inte, men det är oväsentligt.

Filmen görs i tre akter och leds av en ciceron som berättar om akterna och använder sig av en bok. Sminket är väl lagt och lämpligt för rollerna. Scenerna i helvetet är smakligt gjorda med lätta penseldrag. Filmen är från 1960 i svartvitt men fungerar tack vare att hantverket är skickligt. Själva naturscenerna kunde vara mer imponerande för att skapa kontrast. Musiken är något irriterande, men det kan ha att göra med att filmen har viss italiensk inspiration. Just pianospelandet är något gällt och kanske även irriterande. Det bryter av tempot då och då. Tempot är självklart lugnt och nervigt, men ändå positivt påfrestande. Med små medel så skapas en obehaglig stämning. Men ändå är filmen en komedi, och jag blev faktiskt road på en hel del ställen. Just avslutningen är även den välgjord, särskilt ”Det här är slutet” som sista text. Sedan inget mer än så. Smart.

Så, för att sammanfatta finner jag filmen bra. För att betygsätta så ger jag den 3/5. Detta är dock en 3 något över medel. 3,7 kan man säga där 5.0 är högsta betyg.

Bergman får godkänt helt enkelt. Dock finner jag ”Det sjunde inseglet” något bättre, 3,9 ungefär.

Efter filmen promenerade jag hem i kvällningen och struntade i bussen. Lite tankar för att bearbeta upplevelsen dök upp… Åter till poesin.

Annonser

Djävulens öga, biograf, piano och fika

Ikväll ska jag gå på bio. Electra (som ligger i Culturen) visar Bergmans ”Djävulens öga” vid ungefär 19.30. Käbi Laretei, som var gift med Bergman är gäst och kommer även berätta en del om I B. Dessutom blir det pianospelande av henne. Smygläste lite att hon var en av Estlands främsta pianister så det kan ju bli lite avant garde och bra.

Varför är då detta viktigt? Framförallt för att jag aldrig sett en B-film på biograf. Jag har endast sett ”Det sjunde inseglet” på TV och den tyckte jag om. Främst på grund av Max Von Sydow då han är en så bra skådespelare. Men det fanns andra bra delar, Nils Poppe överasskar i sin roll som gycklare och själva fotot är även det kvalitativt.

Om det finns andra skäl till att det är viktigt återstår att se, men jag ska nog ta en liten fika innan jag är på plats och filosofera lite.

Undrar vilket café som känns mest avant garde, konst, futurism samt pretientiöst när jag är på stan bara.

För övrigt är det 27 dagar kvar till att jordens undergång inträffar. Bokmärk 8 november 2008 och gör det mesta av den dagen är mitt råd.

100:e inlägget

Paranoid Narcissism AB, det här är ___ , kan jag hjälpa till med något när jag inte är scizoid?

(I området med — kan ni fylla in ert eget namn om ni vill.)